lyssnar till Sara Stridsbergs sommarprat
tycker om hennes sätt att måla berättelser, och väva in dem i varandra

fina stunder:

när D utbrister "Bowling!" vid frukosten och sedan skjuter iväg en äggbit mot en annan

om ilska

går runt med en odefinierbar klump av ilska i kroppen

oftast uttrycker den sig genom gråt

långsamma tårar och ett mantra som säger jagvetintejagvetintejagvetinte

jag har aldrig förstått mig på ilska

inte trott att jag kan bli arg

men jag är nog arg. jättearg.

på att jag inte får styra mitt liv. (eller får jag det? är det värt konsekvenserna?)

på att jag känner
att jag inte kan styra mitt liv.
jag är arg på allt som hänt. alla svek, alla tårar, alla likgiltiga blickar, allt.

så jävla arg.

och så oerhört tacksam. det pendlar lite. mycket.

det är nog där jagvetintejagvetintejagvetinte kommer in i bilden

jag hänger inte riktigt med

och framförallt,

vet jag inte riktigt vad ilska är

eller hur man är

arg

så jag gråter

hej

det här är en plats i världen

jag gett mig själv

för att jag är bra