om att vara skör när natten kommer, dagarna är alltid så långa

Fylls ofta av en sådan tacksamhet. Tänker på alla saker som format mig, alla motgångar, alla tårar, alla svek och alla kramar. Känner nästan för att skriva långa brev till alla inblandade, och förklara hur mycket mer jag blivit för att hen bestämde sig för att hata mig/älska mig/låta oss glida sönder. Sparka på mig när jag låg, eller bara stint blunda bort. Hur tufft, men utvecklande det var. Att jag är så stärkt idag. Så mycket mer grundad, jordad och närvarande. Och att det är fantastiskt.

Men just ikväll. Just den senaste tiden är jag mer uppfylld av en saknad. En saknad efter något som jag på riktigt, hjärtevärmande och innerst inne, nog bara hade de sista åren i högstadiet. Riktig jävla vänskap. Nära. Såväl fysiskt som psykiskt. Jag har alltid varit avskärmad, alltid bott långt bort och haft svårt att ta del. Ofta förbannat det, men också tyckt att det varit otroligt skönt med stillheten. Har alltid varit en heltokej-uppskattad person, men nog aldrig favorit. Och det har jag också funnit mig i, för jag har varit tillräckligt nära ändå. Känt mig uppskattad. Värdefull.

Men inte idag. Just nu klarar jag inte mer ensamhet. Jag har fina vänner, människor jag sätter all min tillit till, men vi ses aldrig. Jag spenderar så sjukt mycket mer tid tillsammans med facebook än dem. Och. Det gör nog ondare än jag vill erkänna. Vet inte riktigt varför jag skriver här. Kanske för att jag vet att jag behöver skriva. Nog lite för att jag fick en fin kommentar. Kanske för att jag spenderat så många gråtande kvällar framför bloggrutor förr.

Nu skäms jag lite. För det här trodde jag att jag lämnat bakom mig. Självutlämnandet. Svarta känslorskrivandet. Tydligen inte. Kanske är det höstmörkret, jag känner mig märkligt påverkad. Kanske är det än mer att alla har sin rutin och trygga plats medan jag har alldeles för många timmar att slå hål på och ändå inte kan eller orkar syssla med det jag vill. Ibland känner jag lite för att rymma. Det gjorde jag aldrig ens som liten, men tydligen nu. Jag har alltid tänkt att det inte räcker att rymma, att man måste ha något att fly till. Men jag håller nog inte med idag. Jag vet ju hur mycket som kan hända på vägen, hur det kan förändra allt. Så kanske jag borde.

Men man rymmer ju alltid ensam.

jag är så tung i magen
något gnager, så fruktansvärt, men vill inte leta: vill inte veta
jag ser inte riktigt ljuset om dagen
bara bländas av mörkertid, det smyger sig inpå så nära,
och jag vill skriva, men inte det här
vill känna men inte så här
vill vara, men
sluta drömma om annat. bara finnas i det som aldrig borde ha avstannat:
hjärtslag, hjärtslag, hjärtslag

jag skriver inte. inbillar mig att jag inte har tid, men det har jag. det har man alltid.
just nu har jag för mycket tid, massa mellantid, ont i hjärtat-tid. för allt gott bor för många mil bort,
för dyra tåg bort, för upptaget bort. och det handlar bara om att bida sin tid, vakna när klockan ringer och gå till jobbet. finna mening i att vänta.
jag ser ingen mening i att vänta. jag vill inte följa reglerna och ruta in dag för dag, inte laga mat åt mig själv och diska åt mig själv och se på kvällsfilm själv. det ekar lite inuti. det ekar lite tomt och det slår an  på de där strängarna som jag inte vill spela. svunnen tid. eller minnen. eller något helt annat. men ensamhet. förlamande ensamhet. fast jag vet att jag inte är ensam.
bara långt bort.

---

nu lite facebooknärhet för att binda bort sömnen. kanske är den egentligen det bästa botemedlet mot ensamhet. morgondag och nya tag liksom. (hatar nya tag) (hatar klatschig optimism och glättigt kämpa vidare. ibland måste man bara få känna. och ibland måste man bara få gå under. inte för att man vill, utan för att man måste.)

---

två allvarliga konversationer senare och klockan tickar nollett tjugosex. känner mig på något sätt starkare än någonsin.