det blir ljust och mörkt om vartannat
dagarna passerar utan större intryck
ingenting känns, liksom.
det finns inget att känna.
för det är dags att släppa taget om allt som burit mig
dags att gå vidare och vända blad och byta liv och inte ta strid
(det gör så ont,
att inte veta
vad som finns kvar)
vet inte hur tankarna ska hitta nya banor,
såna som inte inkluderar dig. eller oss. eller som flyktigt rör vid
något
hur naiv får man vara? känns som att jag borde nått en gräns för länge sedan
varför knuffades jag inte i rätt riktning
varför trodde jag så jävla hårt?
så jävla hårt
(det gör så ont,
att inte veta
vad som finns kvar
eller ens.
vad som fanns)