29 januari, 2012

ord om en sådan känsla som gärna får bygga bo och stanna för alltid

linserna skär in i ögonen, så torra och trötta
jag med
men varm.

är hemma efter helg med snö och sovsäck
många timmar vid elden, sotiga händer och kalla tår
vi lagade mat tillsammans, vandrade tillsammans, andades tillsammans
så där som vi gör.
värmde varandra när graderna föll, hetsade elden och skrattade
skrattade så mycket

att krypa ner i sovsäcken, fukten mot ansiktet och resten av kroppen inkapslad i värme
så mycket trygghet. det vita utanför, isen som aldrig sprack
andetag innanför
sömnsuset
lyckoruset

somnade tillsammans, vaknade tillsammans
värmen, i allt vi gör

26 januari, 2012

go drink your sunshine juice, pt. two

kryper till kojs leende med hela kroppen
det har varit en fin dag, med spanskaförståelse, vänpromenad och facebookflum
imorgon blir det äventyr igen. hej livet.

23 januari, 2012

18 januari, 2012

nedstamp i nuet (stjärnorna så klara där ovanför)

passerar stjärnfallsvägen
det är stadsmörker utanför bussen,
orangelila toner av svart
inga stjärnor
där.

inuti så många. stjärnan av hopp:
jag som orkade en dag med upp tidigt, jobb, för sen lunch, skolmöte, skrivflow, oväntat möte och skrivkurs – leende.
stjärnan av värme:
de överraskande innerliga samtalen och vårluften, tankarna som bär framåt
stjärnan av närvaro:
buss mot konsert och vän

passerar sandby ljung
här faller inte stjärnor.
de byggs upp inuti

15 januari, 2012

lilla fågeln som pickar i bröstet
du du du
du är ensam nu

14 januari, 2012

som en vårhimmel. inte januari alls.
sprang och benen bar, lungorna orkade kalla luften
frusna fingrar i vinden, men solen så varm i ansiktet
annuals i takt med andetag
och styrkan i allt
solen, benen, själen
styrkan i allt

13 januari, 2012

om blickar som slås ned

Idag såg jag människor idag såg människor mig. Jag såg en man som stod och delade ut bröd till heroinarmveck och vodkaögon. De ville skriva om honom. I stadens tidning. Han svepte med handen över de förbipasserande. ”Det är inte om mig, utan om alla de som bara går förbi ni borde skriva om.”

oförskämt kopierat direkt från Annas blogg (som alla borde läsa, för hennes ord är guld).

Den där likgiltigheten. Den är överallt nu. Det kryper under huden på mig, när jag ser människor blunda för verklighet, när de stänger ute allt som är jobbigt. Ändå är jag också en sådan som bara går förbi. Vänder bort blicken och låtsas att inte se, fast det enda jag gör är att se. Säger att jag inte har några kontanter när en hand sträcks fram. Skäms för att jag tvivlar på baktanken. Ifall det är organiserat, till droger, eller till någon verkligt behövande. Skäms för att jag inte tror på människan framför mig, för att jag i mitt tvivel väljer att inte ge alls, liksom för säkerhets skull. Skäms för att jag glömmer bort att det är en människa av kött och blod jag talar med.

Likgiltigheten. Den kommer att ta kål på oss. En styrelsemedlem för en storskalig djurfabrik intervjuades i Vårt grisiga hav, och menade att moderna kycklingar inte är liv, utan mekanik. Likgiltigheten i hans ögon. Föraktet gentemot den som faktiskt brydde sig. Och visst är det inte riktigt okej att bry sig? Att vara viktigpetter, moralkärring, pretto eller något annat fint ord uppfunnet för att svärta ner omtanken. Det sticker liksom i ögonen. Något envist, jobbigt, som måste slås bort med att personen i fråga antingen är naiv som strävar mot något ouppnåeligt, eller felinformerad, för så kan det faktiskt inte se ut. Sånt där är inget myndigheter kan låta pågå.

Och så fortsätter det att pågå.

Jag inspireras gång på gång av Bella, för att hon aldrig slutar brinna. För att hon låter sig göra det. Och jag samlar kraft för att själv våga möta alla obehagligheter, för att stå upp för det jag tror på. Stort som litet. Det är så viktigt att bry sig.

Det enda som botar likgiltighet, är ju faktiskt, att våga bry sig.

11 januari, 2012

10 januari, 2012

Såg Eat pray love. En helt okej film, som kanske inte berörde men ändå inspirerade. Konstigt nog insåg jag att jag hade tre livsmål formulerade när eftertexterna började rulla. Jag vill resa, 1. inuti och 2. utanför. Och så vill jag 3. göra skillnad. Hjälpa.

I detta ryms nog hela jag. Jag hoppas att jag aldrig glömmer bort det.

09 januari, 2012

fortfarande långt hemifrån

Just nu. Tycker om vinterfärgerna.

06 januari, 2012

i allt kaos:

Att komma hopsnörd, snurrig och stressvag tio minuter innan stängning, begära specialkost och få omsorgsfullt lagad och upplagd mat. Var ännu godare i själ än i mun.

03 januari, 2012

Kil, kila, kyla

himlen skickar ner hela sitt lager av andra-sorteringsflingor
blötsnö som klibbar sig fast och tränger igenom
jag gråter hjärtat ur mig i offentligt rum
men kils centralstation så död
ingen hör, ingen här.
cellerna skriker socker socker socker
det finns ingen reservenergi
finns ingen reserv.
så bräckligt.
Allt så Bräckligt.
biljetten höll inte, tåget kom inte, ekg'n ritar mönster som var fel
jag skriker socker socker socker
ge mig socker

och himlen spottar snöflingor