oförskämt kopierat direkt från Annas blogg (som alla borde läsa, för hennes ord är guld).
Den där likgiltigheten. Den är överallt nu. Det kryper under huden på mig, när jag ser människor blunda för verklighet, när de stänger ute allt som är jobbigt. Ändå är jag också en sådan som bara går förbi. Vänder bort blicken och låtsas att inte se, fast det enda jag gör är att se. Säger att jag inte har några kontanter när en hand sträcks fram. Skäms för att jag tvivlar på baktanken. Ifall det är organiserat, till droger, eller till någon verkligt behövande. Skäms för att jag inte tror på människan framför mig, för att jag i mitt tvivel väljer att inte ge alls, liksom för säkerhets skull. Skäms för att jag glömmer bort att det är en människa av kött och blod jag talar med.
Likgiltigheten. Den kommer att ta kål på oss. En styrelsemedlem för en storskalig djurfabrik intervjuades i Vårt grisiga hav, och menade att moderna kycklingar inte är liv, utan mekanik. Likgiltigheten i hans ögon. Föraktet gentemot den som faktiskt brydde sig. Och visst är det inte riktigt okej att bry sig? Att vara viktigpetter, moralkärring, pretto eller något annat fint ord uppfunnet för att svärta ner omtanken. Det sticker liksom i ögonen. Något envist, jobbigt, som måste slås bort med att personen i fråga antingen är naiv som strävar mot något ouppnåeligt, eller felinformerad, för så kan det faktiskt inte se ut. Sånt där är inget myndigheter kan låta pågå.
Och så fortsätter det att pågå.
Jag inspireras gång på gång av Bella, för att hon aldrig slutar brinna. För att hon låter sig göra det. Och jag samlar kraft för att själv våga möta alla obehagligheter, för att stå upp för det jag tror på. Stort som litet. Det är så viktigt att bry sig.
Det enda som botar likgiltighet, är ju faktiskt, att våga bry sig.
Den där likgiltigheten. Den är överallt nu. Det kryper under huden på mig, när jag ser människor blunda för verklighet, när de stänger ute allt som är jobbigt. Ändå är jag också en sådan som bara går förbi. Vänder bort blicken och låtsas att inte se, fast det enda jag gör är att se. Säger att jag inte har några kontanter när en hand sträcks fram. Skäms för att jag tvivlar på baktanken. Ifall det är organiserat, till droger, eller till någon verkligt behövande. Skäms för att jag inte tror på människan framför mig, för att jag i mitt tvivel väljer att inte ge alls, liksom för säkerhets skull. Skäms för att jag glömmer bort att det är en människa av kött och blod jag talar med.
Likgiltigheten. Den kommer att ta kål på oss. En styrelsemedlem för en storskalig djurfabrik intervjuades i Vårt grisiga hav, och menade att moderna kycklingar inte är liv, utan mekanik. Likgiltigheten i hans ögon. Föraktet gentemot den som faktiskt brydde sig. Och visst är det inte riktigt okej att bry sig? Att vara viktigpetter, moralkärring, pretto eller något annat fint ord uppfunnet för att svärta ner omtanken. Det sticker liksom i ögonen. Något envist, jobbigt, som måste slås bort med att personen i fråga antingen är naiv som strävar mot något ouppnåeligt, eller felinformerad, för så kan det faktiskt inte se ut. Sånt där är inget myndigheter kan låta pågå.
Och så fortsätter det att pågå.
Jag inspireras gång på gång av Bella, för att hon aldrig slutar brinna. För att hon låter sig göra det. Och jag samlar kraft för att själv våga möta alla obehagligheter, för att stå upp för det jag tror på. Stort som litet. Det är så viktigt att bry sig.
Det enda som botar likgiltighet, är ju faktiskt, att våga bry sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar