Åker sista sträckan hem, förbi Frasses och rött tegel, välkända fält
Landskapet så tomt och färglöst
Himlen grå

Inser att de överväldigande nya intrycken inte finns här
Inga främmande språk, inga plötsliga frysta människor, inga dödliga kyssar och absolut inget brinnande engagemang
Bara de slitna IKEA-sofforna är de samma

I Kraków var allt nedgånget. När solen gömde sig bakom molnen lyste den forna kommuniststaten igenom. Tåget skakade och överallt stapplade människor fram på kryckor. Byggställningarna stod utan räcke. Bucklig plåt agerade staket och vattnet smakade klor. Jag sneglade upp mot balkongerna, rädd för att det skulle vittra sönder och falla ner. Gatstenarna lika spruckna som husfasaderna.

Men blommorna i händerna. Skrattet i barnens ögon när de sjöng för oss: vårt engagemang. Deras engagemang. Jag såg bara det fina. Viljan att förändra. Mötet mellan människor och kulturer och den fina veganska resturangen. Alltid människor på gatan och styrkan i ögonen när historien kom på tal. Det övervunna. Studsande mynt på galleriagolv och våra vita tröjor med starka ord.

Det är så tomt, landskapet. Ser med nya ögon.
Svenskens trötthet och apati, trots all vår välfärd.

Åker förbi Sösdala och det hugger i magen: sju minuter kvar, sen hemma.

Tågdörren piper, öppnas;
Sverige välkomnar med hagel.