jag skriver inte. inbillar mig att jag inte har tid, men det har jag. det har man alltid.
just nu har jag för mycket tid, massa mellantid, ont i hjärtat-tid. för allt gott bor för många mil bort,
för dyra tåg bort, för upptaget bort. och det handlar bara om att bida sin tid, vakna när klockan ringer och gå till jobbet. finna mening i att vänta.
jag ser ingen mening i att vänta. jag vill inte följa reglerna och ruta in dag för dag, inte laga mat åt mig själv och diska åt mig själv och se på kvällsfilm själv. det ekar lite inuti. det ekar lite tomt och det slår an  på de där strängarna som jag inte vill spela. svunnen tid. eller minnen. eller något helt annat. men ensamhet. förlamande ensamhet. fast jag vet att jag inte är ensam.
bara långt bort.

---

nu lite facebooknärhet för att binda bort sömnen. kanske är den egentligen det bästa botemedlet mot ensamhet. morgondag och nya tag liksom. (hatar nya tag) (hatar klatschig optimism och glättigt kämpa vidare. ibland måste man bara få känna. och ibland måste man bara få gå under. inte för att man vill, utan för att man måste.)

---

två allvarliga konversationer senare och klockan tickar nollett tjugosex. känner mig på något sätt starkare än någonsin.