om att vara skör när natten kommer, dagarna är alltid så långa

Fylls ofta av en sådan tacksamhet. Tänker på alla saker som format mig, alla motgångar, alla tårar, alla svek och alla kramar. Känner nästan för att skriva långa brev till alla inblandade, och förklara hur mycket mer jag blivit för att hen bestämde sig för att hata mig/älska mig/låta oss glida sönder. Sparka på mig när jag låg, eller bara stint blunda bort. Hur tufft, men utvecklande det var. Att jag är så stärkt idag. Så mycket mer grundad, jordad och närvarande. Och att det är fantastiskt.

Men just ikväll. Just den senaste tiden är jag mer uppfylld av en saknad. En saknad efter något som jag på riktigt, hjärtevärmande och innerst inne, nog bara hade de sista åren i högstadiet. Riktig jävla vänskap. Nära. Såväl fysiskt som psykiskt. Jag har alltid varit avskärmad, alltid bott långt bort och haft svårt att ta del. Ofta förbannat det, men också tyckt att det varit otroligt skönt med stillheten. Har alltid varit en heltokej-uppskattad person, men nog aldrig favorit. Och det har jag också funnit mig i, för jag har varit tillräckligt nära ändå. Känt mig uppskattad. Värdefull.

Men inte idag. Just nu klarar jag inte mer ensamhet. Jag har fina vänner, människor jag sätter all min tillit till, men vi ses aldrig. Jag spenderar så sjukt mycket mer tid tillsammans med facebook än dem. Och. Det gör nog ondare än jag vill erkänna. Vet inte riktigt varför jag skriver här. Kanske för att jag vet att jag behöver skriva. Nog lite för att jag fick en fin kommentar. Kanske för att jag spenderat så många gråtande kvällar framför bloggrutor förr.

Nu skäms jag lite. För det här trodde jag att jag lämnat bakom mig. Självutlämnandet. Svarta känslorskrivandet. Tydligen inte. Kanske är det höstmörkret, jag känner mig märkligt påverkad. Kanske är det än mer att alla har sin rutin och trygga plats medan jag har alldeles för många timmar att slå hål på och ändå inte kan eller orkar syssla med det jag vill. Ibland känner jag lite för att rymma. Det gjorde jag aldrig ens som liten, men tydligen nu. Jag har alltid tänkt att det inte räcker att rymma, att man måste ha något att fly till. Men jag håller nog inte med idag. Jag vet ju hur mycket som kan hända på vägen, hur det kan förändra allt. Så kanske jag borde.

Men man rymmer ju alltid ensam.