28 februari, 2012

(började med melankoli och slutar med sinnesro. älskar hur totalt jag lyckats vända på mitt liv)

Sonat till Miriam lämnade mig med melankoli i bröstet, trots att slutet var ljust. Över hela boken låg ett lätt skimmer, precis de färger luften bar igår. Kallt och varmt på samma gång, mjukt. Berättelsen var vacker, men jag distraherades av språket. För många adjektiv, lite för smäktande, och det verkar som att det smittat av sig.

Men blev väldigt sugen på att som Adam fara till en gammal stad, sitta i vårljus på parkbänk och notera detaljer. Med penna och papper. Kanske te på termos. Vandra runt på upptäcksfärd utan sällskap. Ha sällskapet inuti.

Jag arrangerar om min berättelse på anslagstavla. Alla stycken kommer nog att strykas: byggas om. Det börjar bli vår nu, och det känns i hela kroppen.

Vill hänga upp den på väggen, sinnesron.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar