är tårögd för att livet är så fint

helgen är plötsligt alldeles för lång
blir så tom efter de smockade föreläsningsdagarna
och allt jag vanligtvis gör om kvällarna, allt engagemang på olika håll
det finns ju inte här
här är varje eftermiddag ledig
det känns konstigt
men bra på något vis

hinner tänka mycket. det är många nya drömmar som hopas innanför bröstet
eller kanske inte egentligen nya, men tydligare. de har trätt fram och skakat hand
jag ska fortsätta följa hjärtat och se i vilken ordning jag kan beta av dem

fick låna en gitarr förut. det räddade dagen
jag lämnade allt kreativt hemma, förutom block och penna, tänkte att här
här skulle jag inte ha tid med sådant
men det verkar vara precis det som behövs för att hålla ihop känslorna
hålla ihop mig.

mycket ny kunskap och massa engagemang, lagom med träning
och så det kreativa. så mår jag bra.

lyssnar på ny musik. norska toner. språket klingar så fint.
sen ska jag läsa en godnattsaga innan jag möter morgondagen
längtar efter allt den har att lära mig.

tåget rusar förbi så att sängen skakar
det är mörkt och huvudet trött men kroppen vaken
så många tanketrådar att reda ut

saker jag kan ge världen
och saker jag hoppas världen
ger mig

tystar turbulensen, lyssnar till stillheten
det piper lite i min näsa när jag andas in
och fläkten i datorn surrar lågmält

drömmar

jag är alldeles sprickfylld

saker jag kan ge till världen
och saker världen kan ge, till mig

(tågen verkar har slutat gå, och jag borde låta natten vagga mig till ro)
(dröm sött vänner)

fyra tillsammans på norrskenspromenad
minus tjugonio men vårt skratt som en blockad
sökte längs älven, efter himmel tom och klar
men både stjärnor och måne sjönk in i molnförvar

kupar handen över platsen där revbenen knyts ihop
kalla luften bråkar där inuti. försöker slå ut systemet
slå sönder något

snön krasar under fötterna och solen lyser sådär magiskt vackert igen
det är svårt att inte bli förälskad
och det är svårt att inte splittras,
när det allra viktigaste, finns kvar där hemma

kupar handen över platsen där revbenen smälter samman
och önskar så att jag kunde dela stunden med någon
du som känner dig träffad av ordet någon
önskar så att du var här, bredvid

hjärtat slår stilla
som om det räknade ner

kupar handen över platsen där revbenen enas
lyfter åter benen i långsamma steg

om ljus, storhet och en vindlande älv

solen leker med himlen

ljuset spelar bakom granar och i de små små vattenpärlorna, som svävar tillsammans i tusental ovanför forsen

slår kullerbyttor i snötäcket och glider tillbaka in i det onåbara efter att ha studsat på den blottlagda isen

sällan känns det lilla så otroligt stort

för jag älskar dig och vill ha dig så nära

lite saknad längs kinden
ett hejdå i ett telefonsamtal jag önskade var nära, så nära intill, bredvid i sovsäcken

högtalaren utanför fönstret pratar om försenade tåg, ersatta tåg
och vetskapen om att du sitter på ett, i ett annat landskap, vanligtvis alldeles för långt norr, nu alldeles alldeles för långt söder
saknad längs kinden

bakom persiennen alldeles kolsvart.
nej nu ljuger jag. snön lyser upp
och det kalla är relativt varmt,
ingen snålblåst här

men det rinner saknad längs kinden
telefonbruset kan inte väga upp
dina lugna andetag, deras frånvaro
och dina varma händer
dina busiga ögon.

saknad längs kinden, evaporerad, och osynlig igen
fyra veckor till.
fyra veckor mer, av inspiration, engagemang
och saknad längs kinden

han säger att det är hennes fel

han säger att medvetslösheten är hennes fel
att hon tömde flaskan och vinglade bort, bort från allt förstånd
och visst gjorde hon det

han säger att det är hennes fel, hon får skylla sig själv
hon visste att det var dumt, visste vad som var möjligt, visste vad hon gjorde
och visst gjorde hon det

han säger men tänk själv, fel plats, fel tid, och så all den spriten
hon får skylla sig själv
och visst beskyllde hon sig själv

han säger att det är hennes fel
de säger att det är hennes fel
hon tänker att det är hennes fel
hon borde ha vetat bättre

han säger att det är hennes fel, har ingen sympati, ingen alls
snyfthistorierna kan hon spara åt någon annan
men hon sitter tyst
hon borde ju
ha vetat bättre

fel plats, fel tid, och så all den där spriten

jag försöker möta ögon. men de vill inte titta upp
och han säger att det var hennes fel, hon får skylla sig själv
men oavsett tillstånd, vaken eller medvetslös, nykter eller totalt packad
påklädd eller avklädd, apatisk eller sprudlande
de har ingen rätt till dig

han säger att det var hennes fel
men det är aldrig hennes fel
det är aldrig
hennes fel

i en varm vintervärld

snubbelsnö för ovana ben
skidförlängningen var livsfarlig, men skam den som ger sig
fast kanske dagsljus nästa gång. kanske lättaste spåret, kanske
lite lägre förväntningar

det är så vackert. inte bara vädret, snön på varje lite kvist och vinterblå himlen
nej, diskussionerna. ambitionerna. visionerna. taket som ingen kan nå, för det är så högt, och högt är bra, för högt är himlen
vi försöker nå himlen

och en dag ska vi lyckas

världen väntar på oss
vår glädje och vårt engagemang
          världen väntar på oss

men jag ska snubbla färdigt först
ge mig på't igen, och nog svära en hel radänga fast jag trodde att jag slutat med sånt
allt kan inte vara vackert, alltid. det ska vara hårt. taket vid fotknölarna, ständig huvudvärk av envisa dunk dunk dunk för att vidga rummet
ja det ska vara hårt, och det kommer att göra ont
men just nu. i den här idyllen, är allt bara makalöst
vackert