tankar i berlin

En liten tecknad fredsduva som flyger. Några meter bort skriker orden White need no colours, slarvigt sprejade på en bit av den mur som aldrig revs - för att vi aldrig får glömma. Jag tappar fattningen, magen knyter sig. Glömmer bort hur solen steker och staden gör mig lycklig. Någon har tejpat upp ett fotokollage. Imagine a world without barriers är diffust skrivet ovanpå, och bilden av hotfulla skuggarmen som övergår i blomma berör mig djupt. Än en gång är det så tydligt vad jag vill och ska ägna min tid åt. Det är kreativiteten och mångfalden som gör mig så kär i staden. Det är de öppna, tillåtande ögonen som jag vill vara en del av: förmedla vidare: göra till norm. En värld utan barriärer. Jag föreställer mig den. Duvan som får flyga och landa där den vill, alltid vara välkommen. Det vita som bara är. En färg intill det svarta, det bruna gula röda. Jag föreställer mig det. Givandet och tagandet. Toleransen. Och sakta kan jag komma tillbaka till solen. Känna den svaga brisen från kanalen och kittlet från myran som kryper innanför byxbenet. Det finns så många som vill göra det här möjligt. Så många som delar min önskan. Jag sluter ögonen och är tillbaka i tanken: allt är möjligt.

stillhet i småstad: inre ro

avslutar en fin dag i ett stilla Broby
vattnet porlar och framför mig vilar kyrkan
det känns bra i mig. har pratat med tre som ligger mig mycket varmt om hjärtat
liv kärlek framtid och välmående.
njuter av choklad märkt Peru; andas ut i dimman
fukten tränger in i skorna, förlamar tårna, men vem bryr sig?
vattnet porlar och jag mår bra.
imorgon bär det av till Berlin

fint liv!

smälter tid, förtroende och värme
ytterligare en otroligt fin helg har förflutit. mer engagemang; och glädjemage
nu ska jag låta kroppen vila
bara sjunka in i sömn och imorgon inget alarm
fortfarande förvånad över hur mycket jag klarar igen.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

"Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj"


Var det något jag tog med mig hem från Krakow så var det att det är så otroligt viktigt att inte bara vilja ha en förändring, utan att vara en del av den. Att publicera en färdigskriven bloggpost är inget världsomvälvande – men det är fortfarande viktigt. Det är att uppmärksamma ett världsproblem, och först när man inte längre ignorerar faktum kan man göra något åt saken. Apoteket Hjärtat skänker vaccin till behövande. Kanske endast på grund av att det ger god pr och därmed klirr i kassan, kanske inte. För mig spelar det ingen roll. Genom att sprida det här kan jag rädda 95 barn. Gör det du också. Det är så viktigt.

Lyssnar på Emil Jensen och sitter här. Bara låter tiden gå. Huvudvärken är så brutal, orkar inte göra något åt saken. Det blev en kaosartad natt, med 112, oro och samvetskval. Hade behövt någon att luta mig mot.

Har avslutat epok fullbokad och går nu in i nästa: epok oplanerad. Trötta ögonen och huvudet är glada över att snart få försvinna in bland täcken och drömmar. Framåt väntar saknad, tid att smälta alla händelser och intryck och lite paus för att hämta energi. Är förvånad över hur mycket jag klarar av igen. Uppriktigt förvånad.

Att bo så här. Åh.

such a lovely thing

vitsippefiltar lyser upp i det brungrå
jag åker ovan tågsträcka och det pirrar något absurt i magen av allt bra som händer
devotchka spelar karusellmusik i mina öron. jag dansar med i sätet
snart får jag träffa linda
livet alltså.

ofattbart underbart

 en tsunami av fantastiska grejer sköljer över mig, och jag är överväldigad, hyperlycklig, snurrig och förstår inte alls. var i lund och träffade fina fina bella idag. vi pratade liv och drömmar och värderingar. tycker så himla mycket om henne. hälsade på lbs och fylldes av mer leenden och värme. fick hoppfullt mejl om evs på island – föll ihop på golvet och sprattlade: det fanns liksom ingen plats i magen för mer lycka. hur kan allt hända nu? det bara strömmar in! och bella stod bredvid och menade att det var så rätt, att jag förtjänade allt och jag sprattlade lite till. åt falafel, kramades lite och såg till att torsdag skulle bli en minst lika fin dag. så flöt jag hem på tåget, sjöng lite kör och kom sedan hem till en postlåda med fint brev från fin pojke. har läst det så många gånger redan, kan inte låta bli att spricka upp i världens största leende och den där bollen av lycka och stolthet i magen fortsätter att svälla. och sen säger natalie hej och vi bokar biljetter för vi ska till berlin och och och! jag vet inte var jag ska bli av. det här är för mycket bra för att kunna hantera!

social exclusion

Mer Kraków. Den viktiga delen.

here we go with the big fat pony!

åh. saknar!

nu:

Ännu en fin helg. Scouting blir liksom aldrig fel. Eddie gjorde fina (men äckliga) välkomstdrinkar och kvällen bjöd på god mat och lite djupsnack blandat med mycket lättsnack. Lade oss förhållandevis tidigt och jag sov förhållandevis gott. Så morgon med lite slit städ och frukost innan hemfärd. Är glad att jag har det i mitt liv.

Och nu; WAHOHMYGODHYPERPEPPFNISS DET BLIR BERLIN TILL VALBORG!

För övrigt saknar jag Kraków, j ä t t e m y c k e t. Och så är jag lite snurrig i huvudet av hur pepp jag är. Allt är så fint liksom. I övermorgon får jag träffa Linda igen och titta på sängen andas hav och låta lyckan omsluta mig. Det är så mycket av det goda nu. Nästan övermäktigt.

lyssnar på sigur ros och hjärtat hoppar i orytm
lite mer än vanligt

räknar till tio och andas tungt
försöker att vara storsint försöker att inte ljuga
huden är stram runt ögonen. torkat salt igen.

skickade in slutprovet för en halvtimme sedan. sista provet. är tung i kroppen, väntar på att laddas ur. förstår inte riktigt än. jag är där nu, i mål. jag har nått tvåtusenfemhundrafemtio poäng - och jag mår så jävla bra. tvåtusenfemhundrafemtio poäng.

http://open.spotify.com/track/24WyDyJfAXgkcPddKdvfYA

får mejl med rubriken Välkommen hem
bilder på ommöblerat rum: väntar på mig
är så hjärteglad. så himla hjärteglad.

i posten brev med polska biljetter och fina ord
drömmer mig tillbaka lite, drömmer framåt lite
allt faller ut så väl. vinden har vänt och alla andra klyschor;
livet leker.

kusinbesök, jobbförfrågningar, kördag och vårsol
imorgon spanskaavslut och nya möjligheter erfarenheter ögon
livsglädje och matlust och ständigt ljusnande horisont

är hjärteglad.
så himla hjärteglad.

Välkommen hem.

utkast: fjärde april

känner mig lobotomerad
livet vecklar ut sig själv, vackert, origami
har jobb och rum vid havet och drömmar drömmar drömmar

Am I in or am I out?

print screen från den mäktigaste flashmoben. (går att titta på här) minns stoltheten efteråt: hur många vi hade fångat, mynten som studsade på golvet, applåderna från ovan. skrattet som bubblade och vakten som snopet tittade ut över ett tomt golv. det pratades om en active spirit, jag känner mer ett activehjärta. för det är det här som gör allt värt. engagemang.

Åker sista sträckan hem, förbi Frasses och rött tegel, välkända fält
Landskapet så tomt och färglöst
Himlen grå

Inser att de överväldigande nya intrycken inte finns här
Inga främmande språk, inga plötsliga frysta människor, inga dödliga kyssar och absolut inget brinnande engagemang
Bara de slitna IKEA-sofforna är de samma

I Kraków var allt nedgånget. När solen gömde sig bakom molnen lyste den forna kommuniststaten igenom. Tåget skakade och överallt stapplade människor fram på kryckor. Byggställningarna stod utan räcke. Bucklig plåt agerade staket och vattnet smakade klor. Jag sneglade upp mot balkongerna, rädd för att det skulle vittra sönder och falla ner. Gatstenarna lika spruckna som husfasaderna.

Men blommorna i händerna. Skrattet i barnens ögon när de sjöng för oss: vårt engagemang. Deras engagemang. Jag såg bara det fina. Viljan att förändra. Mötet mellan människor och kulturer och den fina veganska resturangen. Alltid människor på gatan och styrkan i ögonen när historien kom på tal. Det övervunna. Studsande mynt på galleriagolv och våra vita tröjor med starka ord.

Det är så tomt, landskapet. Ser med nya ögon.
Svenskens trötthet och apati, trots all vår välfärd.

Åker förbi Sösdala och det hugger i magen: sju minuter kvar, sen hemma.

Tågdörren piper, öppnas;
Sverige välkomnar med hagel.