facebook har limmat fast dig i hörnet med grön plupp
alltid online.
jag vill klicka fram, säga hej, hur mår du, fråga på riktigt
och inte höra att det är skit
inte höra att jag förstört dig
höra att du klarar dig, för det gör du.
höra att du är glad åt allt vi gjorde, att du är starkare nu, större nu
jag vill höra att du går vidare
för det gör du

jag vet att du inte tror mig och att du rakat av ditt hår
jag vet inte vad det betyder men jag känner hur det skär i dig
och det skär i mig
jag kan inte klicka, inte säga hej. får inte riva upp de tunna bandage som lindats runt din kropp
får inte bara får inte.

men jag bryr mig fortfarande, så väldigt mycket
bara så att du vet.

är tårögd för att livet är så fint

helgen är plötsligt alldeles för lång
blir så tom efter de smockade föreläsningsdagarna
och allt jag vanligtvis gör om kvällarna, allt engagemang på olika håll
det finns ju inte här
här är varje eftermiddag ledig
det känns konstigt
men bra på något vis

hinner tänka mycket. det är många nya drömmar som hopas innanför bröstet
eller kanske inte egentligen nya, men tydligare. de har trätt fram och skakat hand
jag ska fortsätta följa hjärtat och se i vilken ordning jag kan beta av dem

fick låna en gitarr förut. det räddade dagen
jag lämnade allt kreativt hemma, förutom block och penna, tänkte att här
här skulle jag inte ha tid med sådant
men det verkar vara precis det som behövs för att hålla ihop känslorna
hålla ihop mig.

mycket ny kunskap och massa engagemang, lagom med träning
och så det kreativa. så mår jag bra.

lyssnar på ny musik. norska toner. språket klingar så fint.
sen ska jag läsa en godnattsaga innan jag möter morgondagen
längtar efter allt den har att lära mig.

tåget rusar förbi så att sängen skakar
det är mörkt och huvudet trött men kroppen vaken
så många tanketrådar att reda ut

saker jag kan ge världen
och saker jag hoppas världen
ger mig

tystar turbulensen, lyssnar till stillheten
det piper lite i min näsa när jag andas in
och fläkten i datorn surrar lågmält

drömmar

jag är alldeles sprickfylld

saker jag kan ge till världen
och saker världen kan ge, till mig

(tågen verkar har slutat gå, och jag borde låta natten vagga mig till ro)
(dröm sött vänner)

fyra tillsammans på norrskenspromenad
minus tjugonio men vårt skratt som en blockad
sökte längs älven, efter himmel tom och klar
men både stjärnor och måne sjönk in i molnförvar

kupar handen över platsen där revbenen knyts ihop
kalla luften bråkar där inuti. försöker slå ut systemet
slå sönder något

snön krasar under fötterna och solen lyser sådär magiskt vackert igen
det är svårt att inte bli förälskad
och det är svårt att inte splittras,
när det allra viktigaste, finns kvar där hemma

kupar handen över platsen där revbenen smälter samman
och önskar så att jag kunde dela stunden med någon
du som känner dig träffad av ordet någon
önskar så att du var här, bredvid

hjärtat slår stilla
som om det räknade ner

kupar handen över platsen där revbenen enas
lyfter åter benen i långsamma steg

om ljus, storhet och en vindlande älv

solen leker med himlen

ljuset spelar bakom granar och i de små små vattenpärlorna, som svävar tillsammans i tusental ovanför forsen

slår kullerbyttor i snötäcket och glider tillbaka in i det onåbara efter att ha studsat på den blottlagda isen

sällan känns det lilla så otroligt stort

för jag älskar dig och vill ha dig så nära

lite saknad längs kinden
ett hejdå i ett telefonsamtal jag önskade var nära, så nära intill, bredvid i sovsäcken

högtalaren utanför fönstret pratar om försenade tåg, ersatta tåg
och vetskapen om att du sitter på ett, i ett annat landskap, vanligtvis alldeles för långt norr, nu alldeles alldeles för långt söder
saknad längs kinden

bakom persiennen alldeles kolsvart.
nej nu ljuger jag. snön lyser upp
och det kalla är relativt varmt,
ingen snålblåst här

men det rinner saknad längs kinden
telefonbruset kan inte väga upp
dina lugna andetag, deras frånvaro
och dina varma händer
dina busiga ögon.

saknad längs kinden, evaporerad, och osynlig igen
fyra veckor till.
fyra veckor mer, av inspiration, engagemang
och saknad längs kinden

han säger att det är hennes fel

han säger att medvetslösheten är hennes fel
att hon tömde flaskan och vinglade bort, bort från allt förstånd
och visst gjorde hon det

han säger att det är hennes fel, hon får skylla sig själv
hon visste att det var dumt, visste vad som var möjligt, visste vad hon gjorde
och visst gjorde hon det

han säger men tänk själv, fel plats, fel tid, och så all den spriten
hon får skylla sig själv
och visst beskyllde hon sig själv

han säger att det är hennes fel
de säger att det är hennes fel
hon tänker att det är hennes fel
hon borde ha vetat bättre

han säger att det är hennes fel, har ingen sympati, ingen alls
snyfthistorierna kan hon spara åt någon annan
men hon sitter tyst
hon borde ju
ha vetat bättre

fel plats, fel tid, och så all den där spriten

jag försöker möta ögon. men de vill inte titta upp
och han säger att det var hennes fel, hon får skylla sig själv
men oavsett tillstånd, vaken eller medvetslös, nykter eller totalt packad
påklädd eller avklädd, apatisk eller sprudlande
de har ingen rätt till dig

han säger att det var hennes fel
men det är aldrig hennes fel
det är aldrig
hennes fel

i en varm vintervärld

snubbelsnö för ovana ben
skidförlängningen var livsfarlig, men skam den som ger sig
fast kanske dagsljus nästa gång. kanske lättaste spåret, kanske
lite lägre förväntningar

det är så vackert. inte bara vädret, snön på varje lite kvist och vinterblå himlen
nej, diskussionerna. ambitionerna. visionerna. taket som ingen kan nå, för det är så högt, och högt är bra, för högt är himlen
vi försöker nå himlen

och en dag ska vi lyckas

världen väntar på oss
vår glädje och vårt engagemang
          världen väntar på oss

men jag ska snubbla färdigt först
ge mig på't igen, och nog svära en hel radänga fast jag trodde att jag slutat med sånt
allt kan inte vara vackert, alltid. det ska vara hårt. taket vid fotknölarna, ständig huvudvärk av envisa dunk dunk dunk för att vidga rummet
ja det ska vara hårt, och det kommer att göra ont
men just nu. i den här idyllen, är allt bara makalöst
vackert

om att vara skör när natten kommer, dagarna är alltid så långa

Fylls ofta av en sådan tacksamhet. Tänker på alla saker som format mig, alla motgångar, alla tårar, alla svek och alla kramar. Känner nästan för att skriva långa brev till alla inblandade, och förklara hur mycket mer jag blivit för att hen bestämde sig för att hata mig/älska mig/låta oss glida sönder. Sparka på mig när jag låg, eller bara stint blunda bort. Hur tufft, men utvecklande det var. Att jag är så stärkt idag. Så mycket mer grundad, jordad och närvarande. Och att det är fantastiskt.

Men just ikväll. Just den senaste tiden är jag mer uppfylld av en saknad. En saknad efter något som jag på riktigt, hjärtevärmande och innerst inne, nog bara hade de sista åren i högstadiet. Riktig jävla vänskap. Nära. Såväl fysiskt som psykiskt. Jag har alltid varit avskärmad, alltid bott långt bort och haft svårt att ta del. Ofta förbannat det, men också tyckt att det varit otroligt skönt med stillheten. Har alltid varit en heltokej-uppskattad person, men nog aldrig favorit. Och det har jag också funnit mig i, för jag har varit tillräckligt nära ändå. Känt mig uppskattad. Värdefull.

Men inte idag. Just nu klarar jag inte mer ensamhet. Jag har fina vänner, människor jag sätter all min tillit till, men vi ses aldrig. Jag spenderar så sjukt mycket mer tid tillsammans med facebook än dem. Och. Det gör nog ondare än jag vill erkänna. Vet inte riktigt varför jag skriver här. Kanske för att jag vet att jag behöver skriva. Nog lite för att jag fick en fin kommentar. Kanske för att jag spenderat så många gråtande kvällar framför bloggrutor förr.

Nu skäms jag lite. För det här trodde jag att jag lämnat bakom mig. Självutlämnandet. Svarta känslorskrivandet. Tydligen inte. Kanske är det höstmörkret, jag känner mig märkligt påverkad. Kanske är det än mer att alla har sin rutin och trygga plats medan jag har alldeles för många timmar att slå hål på och ändå inte kan eller orkar syssla med det jag vill. Ibland känner jag lite för att rymma. Det gjorde jag aldrig ens som liten, men tydligen nu. Jag har alltid tänkt att det inte räcker att rymma, att man måste ha något att fly till. Men jag håller nog inte med idag. Jag vet ju hur mycket som kan hända på vägen, hur det kan förändra allt. Så kanske jag borde.

Men man rymmer ju alltid ensam.

jag är så tung i magen
något gnager, så fruktansvärt, men vill inte leta: vill inte veta
jag ser inte riktigt ljuset om dagen
bara bländas av mörkertid, det smyger sig inpå så nära,
och jag vill skriva, men inte det här
vill känna men inte så här
vill vara, men
sluta drömma om annat. bara finnas i det som aldrig borde ha avstannat:
hjärtslag, hjärtslag, hjärtslag

jag skriver inte. inbillar mig att jag inte har tid, men det har jag. det har man alltid.
just nu har jag för mycket tid, massa mellantid, ont i hjärtat-tid. för allt gott bor för många mil bort,
för dyra tåg bort, för upptaget bort. och det handlar bara om att bida sin tid, vakna när klockan ringer och gå till jobbet. finna mening i att vänta.
jag ser ingen mening i att vänta. jag vill inte följa reglerna och ruta in dag för dag, inte laga mat åt mig själv och diska åt mig själv och se på kvällsfilm själv. det ekar lite inuti. det ekar lite tomt och det slår an  på de där strängarna som jag inte vill spela. svunnen tid. eller minnen. eller något helt annat. men ensamhet. förlamande ensamhet. fast jag vet att jag inte är ensam.
bara långt bort.

---

nu lite facebooknärhet för att binda bort sömnen. kanske är den egentligen det bästa botemedlet mot ensamhet. morgondag och nya tag liksom. (hatar nya tag) (hatar klatschig optimism och glättigt kämpa vidare. ibland måste man bara få känna. och ibland måste man bara få gå under. inte för att man vill, utan för att man måste.)

---

två allvarliga konversationer senare och klockan tickar nollett tjugosex. känner mig på något sätt starkare än någonsin.

om ovärdighet fyra månader senare

fönstret är ogenomträngligt svart när jag tittar ut
vill ändå dyka in i det. dyka bort.
lägga så många mil som möjligt mellan nu och här
kanske en resa till söderhavet? nuvarande mil räcker visst inte. kanske en avklippt värld på andra sidan jordklotet, kanske då, kanske finns frågan då, kanske en liten stilla undran i alla fall
Hur har du det?

kanske en hård kram på flygplats, kanske lite vad jag har saknat dig och lite wow vad du är modig och vilken resa och vilket äventyr och yttepyttelite JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER DIG

kanske lite sånt liksom. lite sånt drömmer jag om, gråter jag om ikväll.


(det finns så mycket att gråta för
så många slag man inte orkar springa undan för
man tror liksom att, man är naiv nog att tro att
man på något vis
är värdefull

att det finns något att vara stolt över, ja, till och med älska)

brösttoner

valtari för att hålla fokus på det vackra, skärma bort
det
onda i bröstet som vill välla läcka spy ut ur kroppen
slå allt
i splitterbitar

det är skymning nu, sommarfärger
så vackert

harmoniska ljuden, kom till mig
omfamna mig

rör mig och berör mig
ta hand om mig

så mycket som läkt, bara rasar vid anblicken
kärnan till allt bor i era ögon

ovärdighet

det ekar ovärdighet och resonanslådan i mig fångar in och förstärker
ovärdighet ovärdighet ovärdighet ovärdighet ovärdighet
ovärdighet ovärdighet ovärdighet ovärdighet ovärdighet
ovärdighet ovärdighet ovärdighet ovärdighet ovärdighet

omfamna mig
jag gråter
ju

jag gråter
omfamna mig

för jag fanns. då, nu
jag finns, fortfarande

försöker få ilskan att ebba ut
har inget konkret, bara en så stark olustkänsla
vill bort.

att se rött

de långa, röda solstrålarna
in genom ögonvrån
jag är tankelös, bara sitter på stenarna och följer vattnets rörelser
med blicken. det krampar lätt i huden runt högerögat
och den uppe på hjässan
så hårt åtspänd

andetag in, andetag ut

behöver varva ner fullständigt. varva bort spänningar i käke huvud
nacke och mage
fågelljuden och de flytande ränderna på vattenytan - öppnar möjligheten

kroppen blir tung, viljelös
sjunker sakta

bara andetag in, andetag ut

havsband: månstrand

solsvedd hud under bomullsmjukhet
havet rullar in, jag ryser av ljudet
välbehag
välbehag

det är svag bris och svaga färger
smälter in i varandra, jag försöker urskilja men
allt hänger samman

så trolskt på något vis, en stilla dans i första sommarnatten
vimpeln vajar sakta
nästan övermäktigt
att finnas till

vandra fritt

med huvudvärk och tungt hjärta idag
sov ändå tio timmar. plus den där extra timmen av morgongos
behövde det så himla mycket, och behöver ännu mer
det blev lite för lågt på lägret stundom.

släppa taget och falla till marken: fosterställning

men solen värmde så gott, och enkelheten, som alltid
ville inte vara inne idag, ville fortsätta livet så som där
där allt kretsar kring gemenskap, natur, mat och sömn
det basala

släppa taget och falla till marken:

försöker smälta hopplösheten
har lämnat iväg hjärtat igen och det är aldrig enkelt, men
nu är det på en helt annan nivå av svårighet
livsåskådningssnårighet

släppa taget:

sitter i fleecesovsäck och äter popcorn
ljuset är på väg bort, men färgerna har kommit tillbaka
det som händer händer

hjärtat, vandra fritt

trött och varm i soffa vid havet
imorgon mer jobb, cykeltur längs vattnet
mår så bra här

ögonlock

försökte rädda kroppen genom att krypa ner i fleecesovsäck på verandan och låta solen värma ögonlocken
ólafur arnalds verkade istället för lugnande, som så många gånger förr
          fast nya albumet, de andra är för mycket tvåtusenåtta, för mycket ångest och annat liv
är långt över gränsen såklart. har levt för intensivt för länge: är gråtig och svag och vill bara rymma
somnar nästan vid maten, huvudet i handen. känner inte ens huvudvärken, bara är tom
          tom men vill rymma. tom men vill ha torsdag, starka armar och busiga ögon
          tom men vill rymma in i dem
ser solglittret på vågorna om och om igen. försöker flyta med, försöker för mycket
vet att nästa vecka kommer vara för mycket och veckan efter ännu mer
försöker rädda kroppen genom att krypa ner under täcket och blunda bort

Am I in or am I out?

En liten berättelse om Kraków.

nu lyser månen istället för solen
jag sitter fortfarande ute, lyssnar på bo kaspers orkester och njuter av lugnet

tankar i berlin

En liten tecknad fredsduva som flyger. Några meter bort skriker orden White need no colours, slarvigt sprejade på en bit av den mur som aldrig revs - för att vi aldrig får glömma. Jag tappar fattningen, magen knyter sig. Glömmer bort hur solen steker och staden gör mig lycklig. Någon har tejpat upp ett fotokollage. Imagine a world without barriers är diffust skrivet ovanpå, och bilden av hotfulla skuggarmen som övergår i blomma berör mig djupt. Än en gång är det så tydligt vad jag vill och ska ägna min tid åt. Det är kreativiteten och mångfalden som gör mig så kär i staden. Det är de öppna, tillåtande ögonen som jag vill vara en del av: förmedla vidare: göra till norm. En värld utan barriärer. Jag föreställer mig den. Duvan som får flyga och landa där den vill, alltid vara välkommen. Det vita som bara är. En färg intill det svarta, det bruna gula röda. Jag föreställer mig det. Givandet och tagandet. Toleransen. Och sakta kan jag komma tillbaka till solen. Känna den svaga brisen från kanalen och kittlet från myran som kryper innanför byxbenet. Det finns så många som vill göra det här möjligt. Så många som delar min önskan. Jag sluter ögonen och är tillbaka i tanken: allt är möjligt.

stillhet i småstad: inre ro

avslutar en fin dag i ett stilla Broby
vattnet porlar och framför mig vilar kyrkan
det känns bra i mig. har pratat med tre som ligger mig mycket varmt om hjärtat
liv kärlek framtid och välmående.
njuter av choklad märkt Peru; andas ut i dimman
fukten tränger in i skorna, förlamar tårna, men vem bryr sig?
vattnet porlar och jag mår bra.
imorgon bär det av till Berlin